Kärlek vid andra rödljuset

Kärlek vid andra rödljuset

”Honey Angels ” hette vi då på den tiden…

Några pyttesmå sekunder kan avgöra livets väg.

Jag hade skaffat en ny ateljé söder om stan,
Själv bodde jag i vasastan och tyckte att jag var smart att skaffa ett ställe långt bort så vägen till jobbet skulle bli mer njutbar.
Bara den lilla detaljen att vi bor i Sverige och med vårt klimat blev det t-banan 80% av tiden….

Med min nyinköpta turkosa Speedmaster som jag naturligtvis matchade med glitter på ögat och glans på läppen, tog jag min vanliga tur till jobbet.
Skillnaden denna morgon, 14 september 2004 kl 8.12, var att jag valde en ny väg för omväxlings skull.
När jag passerar Nortullsgatan lite längre ner på Subrunnsgatan får jag syn på en stor hoj, ser ut som en äldre HD.
Bredvid står en man med sin hjälm i handen.
Jag fäster blicken på vägen igen, man vill ju inte framstå som en slags gloapa.

Tänker på i går kväll när jag satt med en vän på en bar och sa till henne OM jag träffar nån , jag menar man vet ju aldrig, OM så skulle det var kul att han körde hoj.

Jag passerar ett gult trafiklus och vi nästa utanför Hard Rock var det knallrött. Stannar och hör ett dån.
Tittar i backspegeln och får syn på hojen och mannen jag nyss såg på gatan längre upp.
Konstigt, det blev ju rött i korsningen innan? Hur kunde han hinna?

Det var bara frågan om några sekunder innan denna skulle slå om till grönt. Men han hann fram.
Som ni hojåkare vet så hälsar man ju på lite olika sätt vid trafikljusen; en kort nick med huvudet, litet lyft med handen eller ett vanligt hej. Inte mer. Eller kanske inte alls.
Denna man tog i från stöveln och satsade typ allt på ett kort:
-tjaaaaaaaaaaaaaa fiiinnnnnnt vääääääder!!!
Vi småpratade längst den hårt trafikerade Sveavägen i rusningen om allt möjligt. Jag sa att jag hade ett hojgäng jag brukade köra med.
Men alldeles snart skulle han svänga av och jag skulle just vinka hej då, då han drog upp ett visitkort kavajfickan. – vi kan väl köra nån gång om du vill. Shiiit vad rutinerat.
På en sekund kände jag mej inte alls speciell. Så här gör han nog med alla tjejer han möter.
Men någonting i de varma ögonen, det var det enda jag såg under hans integralhjälm, gjorde mej alldeles varm inombords och jag kom på mej själv köra med ett fånig leende
hela vägen till söder om söder.
Jag tog mod till mej och mailade.
Idag är vi gifta och har två killar på 8 år.
Tänker så ofta på att det handlade om sekunder.
Några ynka sekunder som avgjorde våra liv.

Ps. det tog mig 4 år att fatta att han plankade det första rödljuset för att hinna fatt …!

”Värsta Feta Snubben”. Min man på hans Fat Boy.  Lite som gammaldags porträttering med ryttare och sin häst.
”Värsta Feta Snubben”. Min man på hans Fat Boy.
Lite som gammaldags porträttering med ryttare och sin häst.

INGA KOMMENTARER

Lämna ett svar


6 − fem =