Tårar, tjat och världens största hoj..

Tårar, tjat och världens största hoj..

av -
Kontrasternas julafton: världens största hoj, vingar och tjusig väska

Min man kan verkligen konsten att tjata och tjata och tills jag ger upp.
Och det finns inte gränser på tjatningen.

Vi ska tydligen till Örebro och ”titta” på en Boss Hoss.
Jag har förstått att det är typ världens största hoj och säger att det är ingen idé att jag hänger på.
Jag kommer ju ändå inte våga köra den.
-Men åk du, säger jag, djupt försjunken både i deckaren och den sköna soffan.
Här kan inget farlig hända förutom lite mord i boken.

-Nej, du kommer att älska den här hojen, jag lovar säger B.

-Jag vill inte, försöker jag .
-Du måste. Den är aaaascool, det är som att sitta på en corvettemotor, den har 445 hästar och en v8 motor. Du kommer att tacka mig.

Faktum är att det ÄR en Corvettmotor. Ursäkta mig. Men det säger mig faktiskt ingenting, Jag fattar inte sånt. Jag går på känsla, inte siffror. Men ok. Det kanske kan vara kul att komma iväg med kidsen.
Det kan ju vara en upplevelse för dem att sitta i bilen med öronkåpor för att de inte ska få tinnitus av v8 ljudet…

Väl framme hos Hugo, generalagenten för Boss Hoss i Örebro, och jag ser tre gigantiska motorcyklar, blir jag minst sagt tveksam. Asså, hur kör man en sån där? Finns det stödhjul?
Den ser ju bara fruktansvärt aggressiv och farlig och jätte jätte jättestor ut.
Jag satte mej ändå till rätta på cykeln bara för att känna på omfånget och balansen.
Jag menar inget kan ju hända ifall motorn inte är igång.

Hugo sa, nu startar jag , den kommer att hoppa till men det är inte så farligt.
INTE SÅ FARLIGT. Bara ljudet gör att jag började darra med underläppen. Det lät som en super arg tiger eller nått vilddur från yttre rymden.
Hossen hoppar till som han sagt och då ska ni veta att han stod själv med sina två meter och kraftigt byggd höll emot, på en millisekund gick
darren från läppen över till en tår i ögat. Jag viiiiilllllll INTE! släpp ner mej,
Som ett förnärmat barn hoppade jag av och sprang och gömde mej.

Medan jag låg där i mitt gömställe, kunde jag höra ljudet igen och en väldigt glad make köra fram och tillbaka på parkeringen. Jaha. This is it. Vi har åkt 3 timmar och jag vågar inte köra detta monster som tydligen ska vara så roligt att köra. Tänkte på min Feta Berta (HD Road King) där hemma som så snällt står i vårt garage och börjar redan längta efter henne. Hon är så fin och härlig men då ska man veta att jag knappt kan vända Berta på vår garageuppfart och hon framstår här som en liten leksakshoj i sammanhanget.
Just det, hur var det nu..man ska ju inte BAXA omkring fordonet…

-Ok Vänta lite, sa jag när Hugo just skulle låsa och min man satt sig vid ratten för att göra sig redo för några timmars bilkörning hem. Med ett JÄTTESTORT leende.. Han var lycklig som en speleman.

-Ok, Hugo, jag tror jag vill provsitta igen. Om du bara håller i lite så starten inte blir så läskig.
Och då…långsamt med lite fart, försiktigt fick jag styr på besten.-Hugo, du får springa bredvid mej i fall att….hann jag få ur mej innan jag tog ett varv runt kvarteret, tjutandes ….wooooohoooooo. Ett till varv. Och ett till. Jag ville inte sluta.

Hörrni hör här: julafton släng – dej i backen , Gröna lund – gå och lägg digj – hur ska jag beskriva…fjärilar i magen och i själen.
Lyckan av att övervinna sin rädsla, för djupt därinne vet du att du kan.

På något underligt sätt så var resan tillbaka till Stockholm inte så pjåkig….klänning och fjärilsvingar på världens största hoj. (ja jag har massvis med skydd under! )
Stackars barn fick inte se röken av sin mor på ett bra tag….
-Jag ska bara…..ni vet den där ursäkten man säger bara för att man vill ta en sväng och kolla om det finns nått äpple man kan köpa nånstans….

Tack min käraste make för att du är så bra på att tjata.
Du vet att jag blir så lycklig av att köra.

INGA KOMMENTARER

Lämna ett svar