Varför åker ni till Rwanda? undrar vänner och familj lite fundersamt..

Varför åker ni till Rwanda? undrar vänner och familj lite fundersamt..

av -

Det var som bekant folkmord där för 20 år sedan.
-Vi har vänner som kommer därifrån och som bor i Sverige.
Så vi reser tillsammans med dem, hyr hus ihop och firar jul och nyår och ….
-men vad gööör man där då? det finns väl inga beacher där väl, det är ju mitt i Afrika?
(ja vad f-n gör man på en playa i Thailand hela dagarna då tänker jag lite ödmjukt)

Vi bor i Kinyinya, 20 min med bil utanför Kigali, huvudstaden, och då är man ute på är landet.
Det luktar och låter hela tiden. Voff voff, pling pling (cykeltaxi) bäää bäää , scchhyyy scchyyy sccchhhyyy(ska låta som en shikada).

Jag får en känsla av att jämlikheten på landet i Rwanda rent genus-mässigt går sisådär.
Inte en enda man som bär på ett barn.
Inte en kvinna som cyklar eller kör bil eller hoj.
Inte en man som syr på sin symaskin ute på landsbygden.
Ja, det är som att vrida tillbaka klockan till 30 talet Sverige.
Var sitt kön på sin plats: kvinnan lagar mat och föder barn, mannen går till jobbet (jordbruk, cykeltaxi-eller kanske mc-chaffis.)

Efter tre veckor börjar jag få abstinens.
Inte efter målarfärg som jag brukar få när jag är långt ifrån min ateljé.
Jag vill ut och köra.
Jag vill köra på de underbara asfalterade kurviga vägarna som slingrar sig från dal till dal med massvis av folk längs vägkanterna.
Jag vill vinka till allt och alla, varenda en jag möter och visa dem att; jaaa det går, man kan, även om man är kvinna, Det Är Helt OK.

Så en dag hittar nått som ser ut som en hoj som står i ett garage.
– ’”Sir….is it possible…” säger jag till mannen som bor där och pekar på den lilla160 kubikaren täckt av damm och står lutandes mot garageväggen.
Den ser väldigt ensam och ledsen ut.
-”No, mam, I sink is to big for yo”.
-”Ok, I know, it¨s ok. (säger bara BOSS HOSS, BOSS HOSS!!! Han skulle bara veta) but maybe I can try? Just a little bit?”

Mannen tvekar. Synar mej upp och ner. Han ser på en glad förhoppningsfull vit tvillingmorsa i sina bästa 40+ som gjort ett försök att smälta in med lite zebrarandig topp och
glittriga örhängen. (rwandierna är trots fattigdom är alltid välklädda och fixade)

-”Please”. Om jag lägger huvudet på sned och säger något snällt på Kinyia-Rwanda, ett av mina 10 inövade ord, så kanske kanske kanske.
”-But do yo no to drive motorbike?”

Just där och då spelade det ingen roll i världen att detta var en pytteliten mc, för att som vit och som kvinna och framförallt som MAMMA, att köra runt med en av mina
killar bakpå, var nästan lite för mycket för folket.

Så här kan man välja på två spår:

1. Jag kan köra och titta rakt fram och inte hälsa på någon, och ingenting händer.

2. Jag kan jag nicka, vinka eller tuta och därmed hälsa på människor längst vägen. Det är då det händer.

Den värmen man får då, är så påtagligt stor och så varm att jag ibland får stanna till för att hämta mej.
Folk stoppar upp och kommer fram tar i handen, man nickar förstående och ett ögonblick av möte av någons varma ögon och välvilja.
Att ett enkelt ”hej” skulle vara så starkt, och framkalla så mycket känslor.
Kanske att jag är svältfödd på det här i vårt hyfsat kalla Stockholm.
Jag visste att om jag börjar hälsa, om jag är den som hejar först, så hälsar de tillbaka.

Därför vill jag resa tillbaka till Rwanda.
Jag skiter i ständer och sevärdheter.
Jag kunde inte bry men mindre.
Jag skiter i gorillorna och djurparkerna (djuren är så smarta att dom gömmer sig ändå)
Det är de små, små ögonblicken, som inte går att fånga på bild , små dagliga möten med människor.
Det är den värmen som sprids i kroppen jag vill uppleva om och om igen.

LIKNANDE ARTIKLAR

INGA KOMMENTARER

Lämna ett svar