Ingeborg

Det är märkligt det här, vad det är som får oss att vilja köra motorcykel. Eller vilja och vilja, i alla fall för mig är det snarare ett behov. Men var kommer det ifrån? Många jag känner som kör hoj har i princip fått det i modersmjölken, med föräldrar som är gamla bikers och som tillbringar helgerna i garaget eller på två hjul ute på vägarna. Inte konstigt att man blir fast då.

Själv kände jag ingen som körde motorcykel innan jag började köra själv. Ingen i min familj är speciellt intresserad av fordon annat än som praktiska färdmedel, men jag har ändå alltid dragits till både gamla bilar och motorcyklar.

När jag tog motorcykelkörkort som 24-åring gjorde jag det helt på egen hand. Jag köpte en gammal glidare för ett par tusenlappar och lärde mig i princip att köra genom att tuta runt på små bakgator i mitt kvarter tills jag kände mig bekväm. Det var någonting jag behövde göra, en instinkt mer än ett val.

Och fram tills ganska nyligen hade jag ingen aning om var det kom ifrån.

ingeborg

Sen fick jag ett foto från min pappa. Det föreställde min gammelfarmor, Ingeborg. Hon dog innan jag föddes och jag visste ingenting om henne sen tidigare. Men det visade sig att hon i början av 1900-talet flyttade från Sverige till USA. Där levde hon och min gammelfarfar det goda livet—och körde hoj tillsammans.

ingeborg2

Det är så märkligt ändå, att jag har detta i blodet. Utan att veta någonting om min farmors mor gjorde jag 100 år senare precis samma resa som hon. Jag flyttade också från Sverige till USA och började köra hoj. Hon dokumenterade sina äventyr i ett fotoalbum, medan jag bloggar om mina.

ingeborg1

Motorcykelvärlden är idag fortfarande extremt mansdominerad. Men att min gammelfarmor körde hoj redan 1915 är både imponerande och extremt inspirerande. Med en sådan förebild är det kanske inte så konstigt att jag blev som jag blev.

SHARE